Prinsess-syndromet

Jag har funderat ett tag på en sak jag observerat hos en viss typ av kvinnor. Det handlar om hur dessa kvinnor ser på förhållanden och på sin partner. Jag har själv haft att göra med flera kvinnor som har detta syndrom, och nu känner jag att jag är redo att skriva om det.

(Uppdatering & förtydligande: Av alla kvinnor jag träffat och lärt känna i mitt liv, oavsett som partner eller som vän, så har bara två stycken kvinnor visat sig ha Prinsess-syndromet. Jag uppskattar att det är mindre än 1% av alla kvinnor jag känt.)

Jag kallar det för Prinsess-syndromet. Det yttrar sig i korthet med att kvinnor vill bli behandlade som Disney-prinsessor. De vill bli konstant uppvaktade och värdet på deras partners kärlek står i direkt relation till hur mycket de blir uppvaktade. Det är inte att de är bortskämda, egentligen. Det handlar om att de har en gravt idealiserad (på ett Prinsess-vis) syn på kärleken.

De har den där ”om du älskar mig så gör du [nånting] för min skull”, där det där [nånting] kan vara vad som helst från att laga deras cykel till att laga mat åt dem eller att agera som deras privata chaufför. De behöver bli behandlade som prinsessor, och om man inte släpper allt man har för sig och hänger sig åt deras behov så älskar man ju uppenbarligen dem inte tillräckligt. Är du ihop med en prinsessa så bör du vara beredd på rätt så mycket gråt och dramatik om du inte ger dem den bekräftelsen.

Med det här sagt vill jag påpeka att jag inte tycker att man ska ignorera att göra fina saker för den man älskar – för älskar man någon som vill man ju att de ska ha det bra. Men en del kvinnor sätter det här i system (medvetet eller omedvetet) och får inte bekräftelse från något annat än att bli behandlad som just en Disney-prinsessa.

Varifrån kommer det här egentligen?

Emellanåt undrar jag om vi inte stadigt skapar oss en mer och mer förvrängd och idealiserad syn på kärlek. Vi ser på romantiska komedier där allting är så otroligt prydligt upplagt, och istället för att se kärleken som den VERKLIGEN är så försöker vi leva den som vi ser den i filmerna. Lägg då till alla dessa tidningar och skvallerblaskor som även de sprider den här idealiserade synen på kärlek och förhållanden, och vi blir totalt indoktrinerade i tron att kärlek ska vara som i filmerna eller berättelserna vi läser.

Sen fortsätter det här, för människor är ju i kontakt med varandra. Man kan inte observera nåt utan att påverka det, så därför påverkar vi indirekt varandra i en gigantisk gröt av kommunikation, och plötsligt har vi glömt bort hur kärleken verkligen är. Det normala har blivit onormalt, och istället för att känna efter inom oss hur vi funkar så längtar vi efter vad vi ser i filmer och läser om i böcker. Vi försöker leva upp till den här gravt idealiserade och overkliga synen på kärlek.

Det skapar prinsessor. Prinsessor som behöver bekräftelse i form av att deras man släpper allt han har för händerna för att åtgärda minsta lilla omedelbara (verklig eller inbillad) defekt i deras liv.

Läs även dessa inlägg:

11 reaktion på “Prinsess-syndromet

  1. Lexi

    Ibland undrar jag vilka kvinnor du umgås med. De jag känner har motsatt problem. Män som planterar häcken i soffan och förväntar sig att bli uppassade. Det är klart att det ska gå åt två håll men överlag, alla kvinnor jag känner i ett förhållande, börjar sin relation förälskade och vill visa det med att göra saker för sina män. Laga mat, massera, ta hand om dem. Tyvärr exploderar det senare i ansiktet på dem när männen inte alls förstår varför det inte fortsätter i samma spår trots att männen själva inte lyfter ett finger.
    Man kan till och med diskutera det med männen, ”vadå tycker inte du att du ska göra något för henne? eller hjälpa till i hemmet” (om de nu bor ihop) och de tycker alla det är klart de ska, de är väl fan inga mansgrisar, sedan kokar de makaroner och häller på lite ketchup och tycker de har gjort sitt för månaden…
    Den enda jag känner som har en kille som behandlar henne som en prinsessa, har en kille som av fri vilja behandlar henne som en prinsessa. Hon är så långt från den här beskrivningen som en person kan bli…
    .-= Lexis senaste inlägg: Privilege my ass! =-.

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Jag kanske skulle ha förtydligat att jag inte träffat speciellt många kvinnor som lider av prinsess-syndromet. Mitt inlägg var mest lite funderande och kåserande kring just den typen av kvinnor, och vad som skapar det.

      Soffpotatisen är det motsatta problemet hos män. Eller rättare sagt, en viss typ av män som förhoppningsvis är i minoritet. Det är ofta samma typ av män som vuxit upp med en mamma som alltid ordnat deras mat och tvätt.

      Som alltid vill jag poängtera att mina inlägg och observationer inte är generaliserade – alla är olika och alla förhållanden är olika. Jag vill inte påstå att ALLA kvinnor är så här, lika lite som att alla män är soffpotatisar.

      Svara
  2. Din R

    Mitt ex påstod ofta att jag trodde att livet var som en Disney-film, just när det kom till romantiken. Och försökte förklara att det inte alls var så. Han tyckte att jag ställde för stora krav på honom att han skulle göra något romantiskt för mig. Dessutom var det ju inte samma sak om jag hade bett honom.

    Men det jag ville var at NÅGON gång få någon liten romanisk gest. Bara en postitlapp på spegeln eller att han gav mig en spontan massage.

    Jag hade nog inte stått ut att leva ett förhållande enligt en Disney-film. Där allting är puttenuttigt och mannen ska göra allting för kvinnan. Men jag tycker ändå att alla är värda att få uppleva det någon gång åtminstone.

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Jag säger inte att förhållanden inte är romantiska. Romantik är viktigt, och det är bra om man gör det på rätt sätt.

      De kvinnor som har Prinsess-syndromet bryr sig dock oftast inte om romantik, men de kräver ILLUSIONEN av romantik. De kräver alla de klassiska ingredienserna hos romantik (choklad, blommor, etc) men förstår inte romantik i sig. De imiterar romantik genom att kräva konstant bekräftelse, på samma sätt som en chimpans imiterar mänskligt beteende utan att förstå det.

      Svara
  3. J

    Av någon anledning känner jag mig lite träffat av det här inlägget, trots att jag själv inte upplever mig som ”prinsess-typen”…

    Svara
  4. Nikki

    Det är kanske inte så undra på att vissa tjejer beter sig som du skriver. Titta bara runt på vilka personer de påverkas av. Vi har Blondisbellor hit och Gynningar dit…sus och dus tjejer som jag brukar kalla dem. De har absolut ingen livserfarenhet bortom sina bloggar och allt som ges dem gratis. Och många tjejer vill ju leva samma liv, att för väldigt lite få väldigt mycket…på ett silverfat. Det är nått väldigt naivt och infantilt över såna tjejer. Man undrar verkligen vad som snurrar runt i deras hjärnor. Sen verkar det inte finnas nå konsekvenser att drabbas av längre heller. Bara som nyligen va jag in på Dollys blogg http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.5981345 och hon hade skrivit de mest nedsättande saker om homosexuella. Många blev naturligtvis upprörda och skrev arga svar till henne, men det fastnar liksom inte. Inte förän nån hotade med polisanmälan försvann inläggen. Och det skrämmer mig att en 20 årig tjej, med blogg, som får massor av saker skickade till sig från firmor och antagligen tjänar bra med pengar på att visa sig naken, inte har nått bättre grepp om rätt och fel än så. Vart har uppfostran tagit vägen, slutar den i och med nya numret av Vecko Revyn eller? Vore jag förälder till en sån tjej skulle jag skämmas ögonen ur mig om jag läste vad hon tyckte och tänkte. Så ditt Disney Syndrom existerar verkligen och underhålls flitigt i tidningar och bloggar som nån sorts nytt sätt att leva bland unga tjejer idag….

    Svara
  5. sheila

    Jag känner igen det här och har haft lite av detta resonemang själv, dock inte som ”prinsessa” eller som att vi ska leva i någon sorts disney version av livet. Snarare som att jag (och otroligt många kvinnor med mig) har sett för mycket romantiska komedier, så till den grad att vi blivit skadade i vår syn på romantik och förhållanden. Sant eller ej är inte upp till mig att avgöra, men ibland har jag känt mig skyldig till sådan generealisering.
    Ett mycket intressant ämne min vän, bevisligen, Disney Prinsessor vs Soffpotatisarna. 😉
    .-= sheilas senaste inlägg:

    Svara
  6. Norrländska

    Jag funderar givetvis direkt på om jag är en ”prinsessa”? Jag har vissa krav på att romantiken liksom måste hållas levande annars mår jag fysiskt och psykiskt dåligt i förhållandet. Jag behöver viss bekräftelse, absolut, och jag behöver mycket närhet och uppmärksamhet. Det kan säkert upplevas som krävande, men jag tror inte att jag har en förvrängd syn på vad romantik är och hur kärlek ska vara. Eller kanske?
    Jag är en klassisk sån tjej som vänder ut och in på mig själv för killens skull i början, fixar middag, ger massage, överraskar osv. Får jag bara uppskattning för det jag gör kan jag hålla på i evigheter, jag trivs med att göra saker för den jag älskar! men om jag inte får uppskattning eller iaf ibland något tillbaka så tröttnar jag och då tröttnar jag på allt, hela förhållandet och allt typ. 🙂

    Svara
  7. Kaja

    Jag har stött på två varianter av fenomenet. De kvinnor (och män) som i det närmaste bedriver utpressning mot sin partner för att få dem att göra som de vill, och de som tror att kärlek måste uttryckas på ett visst sätt för att vara äkta.

    Svara

Skriv en kommentar!