Sheila funderar över män och romantik, och undrar om män överhuvudtaget tänker på romantik? Jag kommenterade med att jag ju givetvis inte kan uttala mig för män generellt, men åtminstone jag gör det.
Nu känner jag att det är dags att utveckla det här.
Först och främst, vad är romantik egentligen? I stort tror jag att vi har en väldigt homogeniserad, kommersialiserad och glorifierad (wow, många -ad) syn och uppfattning på vad som är romantik. Jag tänker alltid så fort Alla Hjärtans Dag rullar runt och vi drunknar i slätstruken gullighet var vi än vänder synen. Det är hart när omöjligt att gå in i en affär utan att bombarderas med budskapet att om vi inte öser kort, blommor och annat krafs som vi väldigt lämpligt kan köpa där över våran käresta så är vi en usel partner. Företag är snabba att dra nytta av vårat kollektivt dåliga samvete för att få oss att köpa skräp som importerats från Kina i en tom gest för våran partner.
Det är -i min inte så ödmjuka mening- inte romantik. Det är skräp. Det är dåligt samvete kombinerat med ett slit-och-släng samhälle.
Romantik är i min mening en kombination av tre saker:
1. Att göra nånting storstilat men ändå smakfullt och någorlunda originellt.
2. Att dra nytta av sina styrkor och erfarenheter samt lyssna på sitt hjärta.
3. Att känna till sin partner eller den man uppvaktar och verkligen veta vad den personen skulle uppskatta.
Men det här är allmänna funderingar. För romantik kan vara vad som helst, så länge det är menat med kärlek. Det behöver inte vara storstilat, det behöver inte vara pampigt. Men det behöver komma från hjärtat. Om man lyckas göra nåt gulligt och kärleksfullt som prickar rätt i den avseddas hjärta, då är det romantik.
Romantik är också att behålla kärleken i vardagen. Få saker får ett förhållande att fungera som att komma hem efter en dag när allting skitit sig, när barnen spytt i bilen, när man blivit utskälld av sin chef, när man fått punka på vägen, när mjölken var slut på kafferasten, när man inte kunnat göra nånting rätt – och få en bukett med blommor, ett glas vin och en fotmassage. Det är också romantik.
Lika väl är romantik att packa en pick-nick och åka ut till nån mysig äng och sitta där och gosa i sommarvärmen medan nåt schysst vin och lite plockmat slinker ner i magen mellan kyssarna.
Så tänker män på sånt här? Jag hoppas det. Problemet är att den mansbild som dominerar är den av den lite bryska karlakarlen. Karlakarlen är fullt upptagen med att hugga ved, bygga broar eller renovera en V8. Romantik är knapsu, sånt gör inte riktiga karlakarlar. Många män fostras med att karlakarlen är nånting att sträva efter, speciellt om man är lite osäker i vem man är och sin personlighet. Då är det lätt att börja spela karlakarl, för karlakarlen är en accepterad kutym i samhället och ifrågasätts inte lika snabbt som en karl som vågar stå för sina känslor och att han har ett hjärta. Kombinera detta med en lätt homofobi och strävan efter karlakarlen som ideal är fullständig. För alla vet ju att det bara är bögar och fjollor som gillar romantik? Right? Nä grabbar nu ska jag fanimig svetsa lite och dricka bärs innan jag bygger en bastu!
Osv. Det här går tillbaka till våra stereotypa könsroller. Killar ska vara manliga, gilla blått och leka med bilar. Tjejer ska vara gulliga, gilla rosa och leka med dockor. Det blir en nästan dogmatisk hållning och i förlängningen leder det till att ALLT som kan associeras med ”feminint” genast blir omanligt. Om en riktig karlakarl visar sig vara ”omanlig” och berätta om hur han gjorde nåt gulligt och romantiskt för sin fru/flickvän/kk/yxskaft, då kan du hoppa upp och klappa dig på att Spanska Inkvisationen bestående av andra manliga, osäkra män kommer att hoppa på honom som hyenor på ett döende djur. Vilket i sin tur bara gör honom ännu mer osäker och ännu mer dogmatisk själv.
Jag själv är ingen romantisk kille. Med det menar jag inte att jag inte förstår eller kan romantik, utan att det är nåt som jag måste anstränga mig för att göra, för det är svårt att vara genuint romantisk i ett samhälle som genomsyras av ovan nämnda attityder. Jag gillar romantik, och jag tycker om att överraska med romantik. Jag är en mycket generös kille och jag älskar att ge spontana presenter. Jag är trygg i min manlighet också – bara för att jag kan hantera en motorsåg och gillar dragsters betyder inte att jag inte kan bejaka min mjukare sida och faktiskt vara gullig. Faktiskt göra romantiska saker.
Låt mig ge ett exempel på en sak jag gjorde i Julas när J -det är hennes fot där till höger- var här. Vi kände att vi behövde nåt romantiskt, och det här blev resultatet:
(Klicka för större, ber om ursäkt för den usla kvalitén men what can I say, mobilkamera)
Två romantiska komedier. Godishjärtan. Ett (visade det sig, tyvärr nästan odrickbart) rosé-vin. Knapriga potatishjärtan. Och bilar, för bilar är… tja, det är gott.
Det här är min typ av romantik och kombinerar de tre sakerna jag nämnde där ovan. Vi myste i soffan och såg på Hugh Grant som gjorde bort sig, mumsade knapriga hjärtan och försökte dricka det motbjudande rosé-vinet. Det var underbart, och om fler killar vågade sig på att göra såna här ”omanliga” saker skulle färre förhållanden gå i kras tror jag.
Sheila funderar över män och romantik, och undrar om män överhuvudtaget tänker på romantik? Jag kommenterade med att jag ju givetvis inte kan uttala mig för män generellt, men åtminstone...
