Vikarierande älskare/älskarinna, okej eller inte?

Jag slumpade runt bland de bloggar jag läser till vardags och hittade ett inlägg jag började fundera på.
Mr M skriver:

Men vad skulle hända om jag ligger där naken o badar och hon kliver in för att visa sina bröst.
Skulle jag få ett stånd av det eller inte det kan jag inte svara på.
Jag får ju faktiskt flirta med henne för Slynan men vad räknas det som då.
Räknas det som otrohet eftersom vi visar kroppsdelar för varandra isåfall.

Det fick mig att börja fundera, vart går egentligen gränsen för otrohet och när skulle det vara på något sätt okej?

barbie_otrohet_356989b

Klumpesnusk har berört ämnet otrohet några gånger. Bland annat i inlägget ”Vad är otrohet?” som grundar sig i en artikel om ett par vars relation stärkts av mannens otrohet. Samt i inlägget ”Om otrohet” som han skrev för drygt en månad sedan, om detta med gränssättning i ett förhållande och regler för tillåtande.

I mitt nuvarande förhållande har vi strikta förhållningsregler, mycket tack vare att jag fått utstå så otroligt mycket skit i mina tidigare förhållanden. Jag vill inte riskera att det händer igen och periodvis har jag varit en riktigt paranoid häxa. Nu verkar vi dock ha hittat en lite mer stabil grund att stå på, vi är mer jämlika och tanken på att han skulle vara otrogen verkar mer och mer avlägsen. Vilket såklart känns underbart men ändå skrämmande, jag har ju bara vetat en sak, att män alltid är otrogna. Jag erkänner gärna att jag har fel, men att leva i en relation där mannen är trogen är jag inte van vid och det är nytt, men spännande.

För mig går gränsen vid otrohet främst vid smusslande, lögner och genuint intresse av någon annan. (Min värsta mardröm är egentligen inte att min partner skulle knulla med någon annan, utan det är att han skulle finna en kvinna som var mer speciell och falla för henne.)
Många små saker tolkas för mig som otrohet, men det som känns värst när en partner är otrogen är känslan av otillräcklighet. Att jag inte duger och inte är värd att älska. Kanske är att överreagera, men det var så jag kände. Jag räckte inte till och därför skulle jag straffas genom den besvikelse och skam som han gav mig genom att välja någon annan.

Jag var tvungen att maila Mr M och be honom utveckla saken vidare då det plingade på en ”debatt-tråd inom mig” och han nämner i sitt mail något om att ha en extra kvinna, vi kan kalla det för ”vikarie”, en som skulle tillfredställa honom när hans fru inte räcker till. Det är lite samma sak som jag råkade ut för, skillnaden ligger i att han talat öppet med sin fru om det. Han väljer helt enkelt en annan kvinna när hon inte kan ställa upp, det är inte för att hon inte vill utan för att hon inte kan av olika orsaker.
Hon är helt enkelt inte tillräcklig för honom och hans drift, om man formulerar det så och använder den vinkeln så låter det inte som något hälsosamt och absolut inte som något acceptabelt. Iallafall för mig i och med att hon i det läget som råder är otillräcklig och alltså känner sig som sådan. Att få en människa att känna sig otillräcklig är för mig inte på något sätt acceptabelt eller okej.

Om det hade varit så att hon inte hade velat, att hon hade varit vid hälsa men ändå inte velat ställa upp. Skulle det då vara okej?
För mig är det en fråga om hur länge ointresset finns och hur länge jag skulle vara okej med att det pågick.
Är man som min sambo, en människa med låg sexdrift, skulle det kunna gå väldigt länge tror jag. Själv har jag en ovanligt (?) hög sexdrift och skulle inte tolerera ointresse för länge. Men..
Att i det läget ta in en ”vikarie” är för mig främmande ändå. Jag skulle tolka ointresset som att det var något som inte var okej i vårt förhållande och skulle inte det gå att lösa så skulle jag avsluta det och gå vidare till en helt ny verkställande direktör, så att säga. Jag skulle starta något helt nytt företag med någon som faktiskt var intresserad.
Helt enligt ett annat citat som min fd Master använde sig av: ”Har inte du det jag vill ha så har någon annan det.”

Detta med förhållanden och regler för att båda parter ska trivas är en knepig situation att försätta sig i. Har man dock turen att träffa någon som har samma synsätt som en själv, kan det bli överväldigande bra. Men det är svårt, riktigt svårt.
Har man dessutom ett förhållande som Mr M och hans Slyna verkar ha utifrån deras blogg sett, ett med lite lösare tyglar och mer diffusa ramar, då är det svårt att definiera vart gränserna går. Skulle jag ha det så i mitt förhållande skulle jag tänka att det mer eller mindre var bäddat för missförstånd och skulle någon tänja på gränsen så skulle man efteråt inte kunna säga att det inte var okej, trots att det inte känns så, just för att gränsen var så diffus och klara linjer inte fanns.
Vetskapen om vad som är okej och inte är svår att få utan att just testa gränser, men vad gör man om det efteråt inte känns okej?

Låt oss säga att Mr M får tillåtelse av Slynan att ha en ”vikarie” och han gör slag i saken, det verkar som att han redan har klart för sig vilken ”vikarie” han skulle vilja ha (om jag inte tolkat saken fel, isåfall ber jag om ursäkt), för att Slynan sedan ska upptäcka att det inte alls känns okej för henne. Skulle det då vara värt det?
Den obehagliga stämning som det skulle resultera i och att hon skulle må dåligt. Skulle ett eller ens tio knull med någon som (förhoppningsvis) inte betyder något, vara värt att mer eller mindre riskera sin relation för?
Jag vill påminna om att jag utgår ifrån hur jag skulle känna, inte nödvändigtvis utifrån hur verkligheten ser ut. Då jag inte lever i deras relation vet jag inte hur hon skulle reagera. Hon kan lika gärna godkänna det och allt är toppen för dem båda sedan, vilket jag hoppas på.

Men då kommer vi ju till nästa fråga, om hon inte skulle godkänna den lösningen på problemet, vad händer då?
Hon skulle veta att han tänkt tanken och undra huruvida den finns kvar. Skulle han kanske känna sig frustrerad i och med att han kanske anser att hon inte gör allt för att han ska vara tillfredställd?
Nu tror jag att de har ett sådant öppet förhållande så de skulle lösa det problemet, men om jag (som jag hela inlägget gjort) skulle utgå ifrån mig själv så skulle iallafall jag fundera på huruvida tanken på någon annan fortfarande finns där.

Jag vill åter igen nämna att jag är så pass skadad att jag i min relation behöver lite striktare regler för både mig själv och min partner. Men bara för att det är så ser jag absolut inte snett på par som inte behöver de ramar som vi har, tvärtom, jag önskar att vi kunde vara lika fria och avslappnade i vårt förhållande till regler och ramar.
Under inläggets gång har jag frågat och diskuterat lite om saken med min sambo och för honom skulle en ”vikarie” vara okej om han skulle exempelvis åka in i fängelse och rent i fysisk närvaro inte kunna tillfredställa mig, eller om något skulle hända med själva ”paketet” som han yttryckte det, så kuken inte skulle vara kapabel att göra sitt jobb. Skulle jag dock nämna förslaget med vikarie i någon av de ovanstående situationerna så skulle han avsluta vår relation på en gång. Kommer han själv med förslaget är det dock helt okej.
Som jag just sa till min sambo; hade jag inte varit med om den mängd otrohet som jag faktiskt har, hade reglerna varit mycket mer uttänjda. En trekant hade hänt för länge sedan och kanske tanken på en ”vikarie” inte hade varit så upprörande. Jag hade haft en helt annan självkänsla och en annan känsla av tillit till både mig själv och andra människor.
Många gånger har jag funderat på huruvida jag skulle kunna lita på mig själv i en sk ”öppen relation”. Skulle jag hålla mig inom gränserna om de var längre bort från de jag har idag? Hur skulle jag känna om jag var nära dem, både på insidan och utsidan om dem..? Mycket därför är jag också nöjd med de gränser vi har i vår relation idag, ingen av oss behöver fundera. Nackdelen kan man kanske tycka att vi missar en del spännande saker och det känner jag också ibland ärligt talat, att det eller det hade varit spännande…

Spänning eller trygghet?
Och till vilket pris får man det ena eller det andra?
Det är trots allt antingen eller för så otroligt många.
Även för mig.

Läs även dessa inlägg:

5 reaktion på “Vikarierande älskare/älskarinna, okej eller inte?

  1. klumpesnusk

    Mycket läsvärt och välskrivet inlägg som tar upp den alltid lika brännheta fråga om var gränserna går, och vad man själv kan tolerera.

    Jag är ju rätt annorlunda i mitt synsätt numera, och det där med din jämförelse med din höga sexdrift kontra din sambos låga sexdrift är en intressant utgångspunkt.

    Jag själv har mycket lägre sexdrift än min flickvän. I mina ögon är det mer orimligt att hon ska lida av detta faktum än att hon får ha en vikarie. Jag känner mig inte hotad av det, för jag vet att jag är otillräcklig (vilket är ett hemskt ord, men jag kommer inte på nåt bättre) pga dels min lägre sexdrift men också min geografiska plats. En vikarie tillför då – väldigt enkelt och ganska grovt uttryckt – en lättad arbetsbörda och minskad sexuell såväl som mental press på mig. Det är ett stort ansvar att som en enda person vara ALLT i sexväg för en annan person; jag vet att jag inte är världsbäst på detta och om man då kan ha en lagspelare som gör det lättare har jag inget emot detta. För det viktigaste för mig är att min partner är nöjd, svartsjuka är inget som ingår i mitt bagage längre.

    Men det har tagit många långa och svåra år av självläkande att komma till den här punkten.

    Hoppas det fanns en poäng nånstans härinne 🙂

    Svara
  2. Mr M

    Vitsen med mina funderingar var framförallt att få igång en tanke bana om det hela. Det med att jag badade osv var en helt annan sak. Det som ska tilläggas är att om vi skulle ha en vikarie skulle alltid Slynan vara med.

    Mr M skulle inte ha sex med någon utan att Slynan är närvarande för att ha sin veto rätt att säga nej eller stopp.
    I vårat förhållande är det ok med fler lekkamrater men den andra parten ska alltid vara involverad.

    Slynan har lika stor sexdrift som Mr M men visa veckor är det inte så och det är då tankegången om vikarie kommit upp.

    Svara
  3. Porrtrollet

    För mig känns det rätt självklart att det inte finns en själsfrände, en person som är perfekt på alla sätt och vis för en. Det handlar inte om att man är otillräcklig eller något, utan om att man faktiskt är två olika personer med olika behov. Både inom sexlivet och övriga livet. Om idén om en själsfrände skulle vara sann så tycker jag det skulle leda till att man inte behöver ha andra människor i sitt liv, vänner till exempel.
    Jag har aldrig haft ett one night stand men jag misstänker att det sexet är mindre bra än det man har med sin partner, dock har jag alltid haft en nära och varm relation med mina KKs som gjort sexet väldigt bra. Personligen har jag förmågan att älska och tycka om fler än bara min pojkvän.
    Men som du säger, du är sårad sen tidigare och då kan man inte hoppa in i ett öppet förhållande utan att bli ännu mer sårad. Mitt förhållande är väldigt stabilt på den punkten:)

    Svara
  4. M

    Det är en jävligt fin linje det där…I mina relationer så har vi varit överens om vad som gäller och vilken gräns man inte överskrider, tack och lov. Jag är, precis som du, känslig när det kommer till just detta ämnet.
    Oärligheten, smusslet, fysisk närhet..jag är stenhård med min moral där.
    Sen är det en helt annan grej hur jag funkar när jag är singel och inte har samma band till person/personerna jag har sex med.

    Personligen så tror jag inte på att ha en ”extra” när man är i en relation. Jag tror att det kommer en massa tysta frågor efteråt, funderingar o.s.v.
    Och just som du skriver; otillräckligheten. Räcker det inte med det jag tillför?

    Mycket intressant läsning, tack för det. 🙂

    Svara
  5. Baby

    Jag vill säga något om själsfrände, i en bok jag läste nyligen så säger en man till huvudkaraktären att det där med att en själsfrände är den saknade pusselbiten eller perfekte hälften år en villfarelse, utan en själsfrände är någon som skakar om ens värld och får en att se allt och sig själv framförallt ur helt andra synvinklar. Någon som kommer och sparkar en i rumpan =)

    Vad det gäller inlägget så vill jag påpeka att det är ju en jämställdhetsfråga, är hon/han med på det så ok. Annars tycker inte jag att det är en kränkning mot partnern att kräva något sådant oavsätt situation.
    Att man är ett par måste ju ha en anledning, ömsesidiga känslor och att man bryr sig om den andres välbefinnande. Annars behöver man ju inte vara ihop överhuvudtaget

    Svara

Skriv en kommentar!