Ingen är perfekt

Jag nappade såklart på Klumpesnusks inlägg om den perfekta partnern.
Min tro är att måste kyssa många grodor för att hitta prinsen, och för att återgå till just grodor måste man göra som just grodan: leva på hoppet.
Jag har tyvärr en förmåga att vara lite mer cynisk och efter många prövningar i mitt nuvarande förhållande, tack vare mina gamla och de erfarenheter jag fått av dem, så vet jag fortfarande inte om just min karl är Han med stort H.
Han är helt underbar, men också bara människa. Jag har haft ren tur att han orkat med så många prövningar som jag utsatt honom för. Men han har orkat och jag vill gärna tro och hoppas att han är kärleken i mitt liv, även om vi i vissa sammanhang vill helt olika saker.
Som tex sex.. Han är helt enkelt ”vanilj”, normal och svensson medan jag är inne på det mer hårdhänta och djuriska. Jag tycker att man ska göra det man känner för och vill, just då. Samtidigt tror jag på någorlunda förplanerade ”sessioner” då man bestämt före vad man vill ha ut av leken just den kvällen.
Ibland vill man kanske inte ha ut just någonting.. Precis som vi är individer så är vår sexlust individuell på ett ännu bredare plan. Ta varje individ för sig och multiplicera de olika fantasierna/lusterna/”kinksen” på lika många dagar det finns per år.
Till och med jag, den som går igång stenhårt på lack, läder och bondage, vill ha vanligt äkta älskog ibland.
Så kan man egentligen be om eller ens vänta sig en partner som är likadan?
Mina vändningar är ibland inte nådiga och min man har svårt att hålla jämna steg med mig. Så ibland tror jag att man får nöja sig med det man får, vissa dagar iallafall. Kan man egentligen begära av en annan människa att tänka och känna precis som en själv? Och isåfall, om man skulle hitta en sådan, skulle inte det vara lite förutsägbart och i slutänden tråkigt?

Mina tankar då sträcker sig på ett lite djupare plan.
Jag kan inte tänka mig att leva utan min karl. Han är min absolut bäste vän och han är dessutom helt otrolig att se på. Att se honom le gör att det pirrar i hela kroppen på mig, att se hans härliga häck gör att man bara vill grabba tag med hela handen och bara klämma till. Hans ögon är nog för att jag ska drunkna i. Blotta tanken på honom med någon annan, utan mig, gör mig fysist illamående då han i grunden är min och bara min då jag av hela min själ är hans. Alltså vill jag leva med honom, han är min perfekta partner för att jag känner det, just nu och har känt så i något år. Om jag känner så om något år till återstår att se, man vet aldrig.. Jag hoppas, men jag vet inte till 100 %.
Så man får väga fördelar med nackdelar och se om det är värt att satsa på.
En del gånger är det inte det, men är det värt att satsa på så blir han perfekt för att man ser inget annat..
Man är förblindad av kärleken samtidigt som man själv och han gör det han kan för att visa att han älskar just dig. (Omvänt i kvinnofall, mer än någonsin.)

Alltså, ingen enskild är perfekt, det är i tvåsamhet man ser om man tillsammans kan skapa något snarlikt.
Vi är bara människor trots allt…

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!