Den perfekta partnern?

Provar att börja om på ny kula med ämnet jag blev avbruten mitt i. Jag har suttit en stund och stirrat på det halvskrivna inlägget, men jag är urkass på att plocka upp och fortsätta när jag väl tappat tråden. Jag är en impulsiv skribent – när jag får inspiration kommer den som en orgasm.

Dessutom insåg jag att det jag börjat skriva om igår började som en sak men handlade egentligen om nåt annat när jag väl hittade själva poängen. Jag vill också tacka Fröken som skriver ”Min väg mot sjuksköterska” för ett stimulerande samtal tidigare idag som också fick mig inspirerad.

För så här är det. Mitt ursprungliga inlägg kåserade lite klumpigt kring det här med den ”perfekta” partnern. Det är denna mytiska föreställning att för varje människa på planeten finns det EN perfekt motsvarighet, en perfekt partner. Yin och Yang, om man så vill.

Jag själv är helt övertygad om att det inte finns nånting som är en perfekt partner. Det finns massor med perfekta partners, alla är helt olika från varandra. Jag har haft flertalet förhållanden, och när jag inledde varje förhållande var jag övertygad om att ”det här är den RÄTTA, det här är den SLUTGILTIGA” men förhållanden tog slut. Vad lärde jag mig? Att det inte finns någon perfekt partner, utan att man börjar älska människor för den de är. Man älskar ofullkomliga människor som har precis samma fel och brister som en själv.

Ofta upplever jag att det finns en undermedveten attityd som genomsyrar samhället om att man ska leta efter den perfekta partnern. Det här är en dålig trend som jag tror skapar enormt mycket misstänksamhet i förhållanden. Istället för att vara glad och nöjd med den man älskar så skapar man kanske undermedvetet olika ”prov” som den personen ska genomgå för att man ska kunna se om han eller hon uppfyller måttet. Ta t.ex. de neurotiska brudarna i Sex and the City, som alla provar på partners på samma sätt som ett par skor eller ett par byxor. Jag följde inte serien alls, men de få gånger då jag mitt i natten uttråkat brukade se en repris som råkade gå har jag alltid förundrats över hur de provar sina partners. Är de inte perfekta så antingen dumpar de personen, eller tvingar indirekt fram en dumpning för att kunna gå vidare.

Gör människor så på riktigt? Jag måste erkänna att jag själv gjorde det i yngre dagar. När jag var ung, oerfaren och omogen hade jag en tendens att tänka så här. Jag förstod inte hur jag funkade, jag förstod mig inte på kärlek. Jag ville bara hitta ”den rätta” och för att hitta den måste man ju prova sig fram, eller hur? Ställa lite krav. Inte bara ”nöja sig med första bästa” som en dåvarande bekant uttryckte sig.

Men om vi då accepterar att det inte finns nån ”perfekt” partner måste vi ju förutsätta att alla partners är av mer eller mindre lika värde, och att det enda som avgör hur ”bra” en partner är baseras på huruvida man blir kär i den personen eller ej.

(Det här är lite av ett sidospår, men när jag tänker på det tycker jag att den tanken sätter den traditionellt monogama förhållande-filosofin i lite gungning. För bröllop och allt sånt baseras ju litegrann på att man hittat ”den rätte” efter att ha kysst massor med grodor. Eller, ännu mer traditionellt och vansinnigt idealiserat, att man fyllde 18 och omedelbart hittade sin drömprins/prinsessa. Så man springer till kyrkan och viger sig i nån osynlig gubbes namn.

Men om alla partners har lika värde spelar det ju kanske inte någon roll om man lever i ett monogamt förhållande eller ej. Då blir det ju mer en smaksak om man föredrar att ha en eller flera partners, och mer en filosofisk fråga om man kan älska flera samtidigt.)

Jag tror att många människor ser förhållanden lite för mycket som att köpa nånting. Man ser det som en investering, och vill få ut maximal valuta för sin insats. På sätt och vis är väl ett förhållande en investering, men det känns väldigt krasst och inhumant att då börja välja och vraka bland potentiella partners.

(Det här är också varför jag finner raggande på barer så osmakligt, då det reducerar människor till köttbitar.)

Vad kännetecknar en bra partner? Jag tror det enda som spelar någon roll är att den personen älskar dig, och står vid din sida även när solen inte skiner – samt att du gör detsamma tillbaka för den personen. Men övriga kvalitéer tror jag är högst subjektiva, och att välja partner baserat på olika prövningar leder inte till speciellt mycket glädje i ett förhållande skulle jag tro. Kanske är det känslan av att man äntligen kan slappna av som man försöker få fram i detta letande efter en perfekt partner? Den där känslan av att ha sitt på det torra, nu har jag klarat av att hitta en ”perfekt” partner?

Vad tycker ni?

Läs även dessa inlägg:

8 reaktion på “Den perfekta partnern?

  1. Tessi

    Hm, svårt det där. Dock har jag varit singel i nästan hela mitt snart 24-åriga liv, och har aldrig varit riktigt kär. Inte för att jag tänker att något bättre väntar mig någon annanstans och därför inte vågar satsa, trots att jag tänker att ”jag nöjer mig inte med vad som helst”. Jag har helt enkelt träffat fel killar, antingen de största svinen man kan tänka sig eller helt enkelt killar det inte ”klickat” med. Att nöja mig med någon av de två alternativen finns inte för min del i alla fall. Så tills dess så tänker jag tänka ”jag nöjer mig inte med vad som helst”!;p

    Haha så har jag förövrigt svarat ”Ja!” på din fråga här angående utvik eller ej, så det blir väl bara till att börja fota då!=p

    Tack för en bra, vettig och intressant blogg!=D

    Svara
  2. M

    Fram tills för ungefär två år sedan har jag alltid letat efter den perfekte mannen, jag har tänkt att om jag bara hittar honom så blir allting bra sen. Då faller allt på plats och världen och mitt liv blir harmoniskt och bra. Så fullkomligt naivt, eller hur?
    När jag sedan började ifrågasätta mitt resonemang, ungefär samtidigt som jag insåg att kärlek inte låter sig styras och att det kanske inte ens är en man jag söker, så insåg jag också att hela min syn på kärlek var totalt uppfuckad och bara en drömlik fantasi eller nåt.
    Frågorna jag ställde mig var:
    För det första, vad är egentligen en perfekt man? (redan där tappade jag hela konceptet i min tidigare absolut solida tro på evig kärlek och rosa fluff)
    Vem har sagt att det nödvändigtvis måste vara en man som är rätt?
    Vem bestämmer vad som är rätt, är jag ens själv berättigad eller ens lämpad att bestämma det? Känner jag mig själv så totalt och är jag så ärlig mot mig själv att jag accepterar det som verkligen är rätt även om det på ytan ter sig vara fel?

    Ja, du förstår vilka funderingar jag haft i ämnet… Och du känner ju mig, iaf lite, så du vet hur jag är idag. Jag älskar människor(dvs jag blir kär i människor, inte könstillhörigheter) och jag ser något vackert inom alla människor jag möter, jag ger de flesta en chans även om det vid första mötet ser väldigt fel ut.
    Fortfarande har jag drömmar om att livet bara helt plötsligt ska falla på plats men jag är numera väldigt väl medveten om att pusslet inte kan lägga sig själv oavsett hur stark kärleken är eller hur underbart rätt allting är. 🙂

    Det blev en uppsats detta… Sorry..

    Svara
  3. klumpesnusk Inläggsförfattare

    M: be inte om ursäkt för att det blev långt, det är helt onödigt. Man ska skriva så det representerar det man känner.

    Svara
  4. Pingback: Ingen är perfekt. at Klumpesnusk

  5. Terese

    Jag tycker det är skillnad på den perfekta partnern, som du skriver om, och ”the one”, den rätta och slutgiltiga. Jag tror att grejen med att älska någon har precis det där med brister att göra. Jag vill gärna tro att jag nu har hittat min den rätta men han är inte perfekt, har brister och fel men han är ändå min stora kärlek. Låter jag naiv?

    Man kan hitta en person man kan tycka är den slutgiltiga men den personen kan ha mycket brister. Varför skulle annars t.ex. tjejer stanna hos sina killar som slår dem? Det kan handla om rädsla men många älskar faktiskt fortfarande sin partner även om den ifråga gör fel. Nu kanske jag svamlar? Men ja…

    Bra inlägg!

    Terese’s senaste inlägg..Massa prat

    Svara
  6. Gunnel och Gunnar

    Den ”perfekta” partnern är ett svårt begrepp. Perfekt behöver inte betyda att man är just det. Alla har sina brister, det kommer man aldrig ifrån. Den ”rätte” är ett alternativt begrepp som känns bättre. Jag tror överhuvudtaget inte att man ska leta efter just den där personen. Man lever och lär, och helt plötsligt har du träffat hon/han som är rätt för just dig. Den personen som du vill spenderar resten av ditt liv med. Och just då är det den rätte.

    Gunnel och Gunnar’s senaste inlägg..Mera gästutvik

    Svara
  7. Mia

    Det finns inget sådant som den rätte, i mina ögon är det bara romantiskt dravel som, kyrkan återigen, pushat fram väldigt för, speciellt med sina stränga regler om äktenskap. Höra ihop för resten av livet, pfft. Vad som helst kan hända som gör att någin förändras och får andra behov än vad en ”gamla rätta” kan tillfredsställa. Dessutom, är det inte att lägga lite väl många krav på en enda person, att dom ska vara sin partners hela liv och lycka. Du hittar någon om är bra i det skede av livet du befiner dig i för tillfället. Men eftersom skeden kommer och går i livet så kommer även partners att ändras, och kanske även mängden partners. Alla är inte bra på allt, varför tvinga en partner att vara bra på allt?
    Hm, känner att jag kanske blev lite förvirrad, har själv skrivit om det här i bloggen och vet att jag har ganska radikala åsikter om det monogama förhållandet.

    Svara
  8. klumpesnusk Inläggsförfattare

    Mia: absolut. Det är väldigt mycket ansvar och förväntningar som landar på en enda människa. Jag anser också att det här med ”den rätta” är romantiskt nonsens som uppfunnits delvis för att rättfärdiga den traditionella monogama relationer, speciellt den där man gifter sig.

    Men om man hittar någon och trivs resten av livet med den personen, och man utvecklas tillsammans – bara bra!

    Svara

Skriv en kommentar!