Sexualiteten i ett förhållande

Det har varit hyfsat tyst här några dagar, och det har berott helt och hållet på att verkligheten har gjort sig påmind hos mig. Energinivån för att skriva kluriga inlägg här har varit i praktiken obefintlig. Men idag när jag cyklade hem från jobbet kom jag på ett ämne, ett klurigt ämne, samt en sak jag vill dela med mig till er alla.

Det jag vill dela med mig är att jag har träffat en väldigt trevlig ”ny” tjej. Jag vet inte i vilken riktning det pekar, men hon är speciell för mig. Jag har gått länge och funderat på detta, hur länge ska man egentligen sörja när ett förhållande tar slut? Jag vet att för första gången i mitt vuxna liv har jag inte deppat ihop när ett förhållande tagit slut. Tvärtom har jag studsat tillbaka förvånansvärt bra, långt bättre än jag nånsin gjort tidigare. Visst, det gör faktiskt ont, och förvirringen och smärtan finns där. Men jag har skapat mig ett mantra om att ”livet går vidare” och det är precis vad som hänt.

Och därför undrar jag, varför förväntas man egentligen ha en lång tid av sorg och elände efter ett förhållande tar slut? Jag förstår varför man gör det, det gör alltid ont när förhållanden tar slut. Men varför har jag återhämtat mig så fort? Jag tror mig veta svaret på den frågan, och när jag tänker på det är det löjligt uppenbart: för att på nån nivå har jag redan sörjt för förhållandet i mer än ett år.

Ja, det låter sjukt. På nån nivå har jag gått och känt mig som att mitt förhållande med Nymfelin tog slut för mer än ett år sen, redan. Det är vrickat, och jag vill understryka att jag INTE har uppfört mig som det, eller att mina känslor för henne dog för mer än ett år sen. Tvärtom, hon är fortfarande i mitt hjärta.

Nej, snarare är det nog så att jag har förberett mig för eventualiteten. Precis som när man förbereder sig för en storm har jag redan byggt skydd för mina fönster, låst dörren till källaren och slagit igång översvämningspumpen.

Jag hoppas ni förstår vad jag menar. Om ni har frågor så vet ni säkerligen hur man lämnar en kommentar.

Så, en ny tjej har dykt upp i mitt liv. Det är nytt. Det är spännande. Jag vet inte hur det kommer att gå, om vi blir ihop eller vad. Men utan att dyka djupare in i det så tänker jag säga att hon är mig mycket speciell. Jag är inte rädd för att använda stora ord som ”tvillingsjäl” och liknande.

(apropå, hur fort får man egentligen fantisera om trekanter med en ny tjej? Knepigt)

Men för att återgå till den röda tråden. Under min cykeltur hem funderade jag på hur jag vill ha sexualiteten i ett förhållande. Både min egen och den jag är tillsammans med. Vilka regler ska finnas, vilka regler ska inte finnas?

De senaste två åren ungefär har jag gått från en väldigt stel och traditionellt monogam syn på min egen sexualitet till en mycket, mycket mer liberal syn på sexualiteten i ett förhållande. Att ha älskare och älskarinnor är mig inte längre främmande, förutsatt att man har ett stabilt förhållande och båda parterna är med på det.

Jag vill både ha och ge frihet i ett sexuellt förhållande med någon jag älskar. Jag vill inte ha svartsjuka, jag vill ha uppmuntran. Jag vill se en person som jag älskar njuta så ohämmat som möjligt av sex, oavsett om det är med mig eller med en älskare – eller flera älskare.

Givetvis vill jag inte känna mig som att man ersätter mig sexuellt med någon annan, men om man vill ha lite krydda och om ens förhållande är stabilt ser jag rent logiskt inga problem med flera sexuella kontakter. Om man är mogen och kan hantera det som ett par, både fysiskt och mentalt. Om man kan hålla borta avundsjukan och svartsjukan som vi alla blivit inpräntade med sedan tidig ålder.

Inte heller behöver man börja experimentera med såna här ganska icke-ortodoxa sexuella saker tidigt i ett förhållande. Det tror jag kan få förödande konsekvenser. Men jag tycker att ett sunt par (dvs jag själv + hon) med en sund syn på sexualitet och sig själva inte borde vara rädda för det. Snarare kanske man borde omfamna det?

Nej, nu ska jag sluta svamla. Jag vet inte om det är ”jag” som pratar eller endorfinerna från cykelturen. Jag ska istället gå och ställa mig i duschen och fundera vidare.

Läs även dessa inlägg:

4 reaktion på “Sexualiteten i ett förhållande

  1. Pernilla

    Hej där!

    Efter att ha varit besökare på din sida (av och till pga olika aktivitet från din sida ;)) ganska länge så tänkte jag droppa första kommentaren någonsin.

    Jag har vänt fullständigt, efter att ha varit vildsint förespråkare av multikärlek, polyamori i alla dess former och för att man inte äger någon varken sexuellt eller materiellt så har jag gått till någonting helt annat.

    Jag bytter partner förra sommaren och som man byter byxor bytte jag också syn på hur jag vill ha det sexuella. Jag ser inget negativt i det, jag betraktar på sin höjd med mild förvåning hur ett nytt förhållande kan förändra en. Den kärlek jag känner för min nuvarande partner lämnar ingen dörr öppen för att dela med sig. Det låter enormt själviskt, men sanningen är den att jag njuter fullt ut med honom, helt och totalt, och jag vill inte ha någon annan och han säger samma sak.

    Trots att jag var fullständigt övertygad om att jag skulle leva i ett fritt förhållande så lever jag i motsatsen till det. Ett år senare har vi fortfarande bara ögon för varandra, och jag hoppas att det fortsätter vara så.

    Jag är så oerhört förvånad över vad en enda människa kan ge mig, någonting jag aldrig trott var möjligt, jag trodde att det var helt omöjligt att en person skulle kunna ge en så mycket (man kan inte prata om ALLT, som klyschan säger) som min partner ger mig.

    Hur kan det bli så? Att man går från monogam till polyamorös övertygelse eller raka motsatsen? Det är nästan mer intressant att fundera på än hur man egentligen vill ha det. 😀

    Lycka till, hoppas att du hittar det du vill ha 😛

    Svara
  2. klumpesnusk Inläggsförfattare

    Pernilla: Kanon, jag är glad för din skull! Jag säger att man ska leva sitt liv som man själv vill, inte som andra vill. Om din partner ”räcker” för dig och det funkar för er – suveränt!

    Jag menar inte att en människa inte kan räcka till känslomässigt och sexuellt heller. Jag tror bara mer att jag egentligen dolt en slags dela-med-mig personlighet under alla dessa år.

    Man ska hitta sina egna vägar. Man ska hitta det som funkar för en själv och för sin egen kärlek och sitt eget sex-liv. Jag tycker det är suveränt att åtminstone en människa hittat sin balans och är nöjd med det.

    Svara
  3. M

    Fantisera får man göra precis hur tidigt som helst och fantasier av alla det slag tror jag är en mycket viktig del av sexlivet. Man behöver inte dela med sig av alla fantasier heller och jag gör definitivt inte det. Jag delar med mig av några och behåller några för mig själv. Vissa fantasier vill man utveckla till faktiskt erfarenheter och vissa inte och jag tror att så länge man är öppen med hur man tänker och fungerar så spelar det egentligen ingen roll hur tidigt man börjar experimentera med saker och ting.

    Det här med regler är lite intressant också, för regler på det här området är ju aldrig konstanta. Iaf inte för mig. Något jag accepterar och kanske till och med uppmuntrar nu kanske inte accepteras om ett halvår och saker jag absolut inte accepterar nu kanske är fullt gångbara i framtiden. Även här tror jag det är viktigt med kommunikation, ärlighet och att kunna se på saker från flera olika synvinklar.

    Dessutom tror jag det hela blir så mycket enklare med en tvillingsjäl! 😉

    Svara
  4. Linnea

    I ett förhållande är det A och O att man har en öppenhet, det är inte konstigt alls att när nyförälskelsen har lagt sej, och det istället börjar bli kärlek mellan personerna, att man då även öppnar ögonen för andra.
    Ny förälskelsen gör en blind, men när den försvinner så börjar man se omvärden, man börjar se att sin partner har vissa skavanker o brister, kanske störs man av dom kanske inte. Det spelar inte så stor roll, och det var inte det jag tänkte skriva heller.
    Utan det jag tänkte skriva var att man har ögonen öppna, och man kollar lätt åt andra människor som man tycker är snygga, vackra etc.
    Dessa tankar får man i många förhållanden bara hålla för sej själv, det kan jag tycka är lite fel ibland.
    Jag får ofta höra från vänner o bekanta att jag och min sambo har ett knepigt förhållade, just pg av att jag aldrig blir svarsjuk.
    Varför ska jag bli svartsjuk för att han tycker att någon tjej är snygg? så länge han öser kärlek till mej, så bryr jag mej inte ett skvatt idet, jag tycker ju att vissa killar är snygga.
    Jag kan drömma om att ha sex med vissa killar, att ha trekanter, fyrkanter etc etc.. med andra killar än min sambo.

    Är man trygg i sitt förhållande, vilket kräver att man tror på sej själv och sin partner, att man är ärliga mot varandra och framförallt kärleksfulla, så ser jag inga problem med att man testar nya parnet etc.
    även om man skulle bli småkär i någon annan ser jag inga hindrer med. Alla blir vi småkära i någon annan någon gång i ett längra förhållande, men få erkänner det.
    Jag blir det i andra ibland, det är inget som sitter i länge, men det gör mej lite extra glad, jag får det där extra pirret och framförallt mitt sexsug ökar markant. Vilket sambon uppskattar, för då släpper jag loss mycket mer.

    Ett förhållande med Svartsjuka skulle nog aldrig vara något för mej, jag vill ha öppenhet, ärlighet, förståelse och kärlek.

    Svara

Skriv en kommentar!