Att bli rövknullad är en sak som de flesta provar på minst en gång, tror jag. Som (heterosexuell) kille är det vanligast att man ger analsex snarare än tar emot det, men jag tror de flesta sexuellt aktiva människor nån gång har provat antingen det ena eller det andra.
Men att just ha analsex är en sån handling som det debatteras rätt friskt om. Många människor är porrskadade och känner att kvinnor bara gör det för att det förväntas av dem, för att killar har sett det i porrfilmer och förväntar sig att tjejer ska göra det, och tjejer blir å andra sidan lite invaggade i tron att det är nåt de måste göra för att kunna behålla en kille. Generellt uppfattar många att det är en handling som uteslutande finns till för männens förtjänst, och att kvinnor varken kan eller vill njuta av att få kuk i rumpan.
Min egen första exponering till analsex minns jag faktiskt inte. Det första tydliga minnet jag hade var med en av mina tidigare flickvänner som helt ärligt hade en extremt hycklande inställning till konceptet. Hon hade aldrig testat det, men ansåg att det var gravt förnedrande och att hon aldrig skulle kunna njuta av det. Men så en gång när hon var kåt och hade mens blev frestelsen för stor, och min kuk passade tydligen väldigt bra in i hennes rumpa. Efter det blev det ett rätt ofta förekommande alternativ till mer traditionellt sex. ”Alternativ” är egentligen en dålig beskrivning, det får det att låta som en dålig andraplats när det snarare handlar om en annan maträtt på samma buffé-bord.
Så jag funderar, vad har kvinnor egentligen för inställning till analsex? Jag har sedan den flickvännen haft andra flickvänner och alla har hittills faktiskt alla erkänt att de gillar analsex lika mycket som ”vanligt” sex. De säger inte att det är bättre eller sämre, bara annorlunda och att de gillar det. Därmed börjar jag fundera, är analsex en sån sak som har fått ett stigma på sig från ett alltför konservativt samhälle? Det verkar onekligen så.
Jag tänker inte gräva djupare i ämnet, men det är definitivt nånting som kommer att rulla runt i mitt huvud de närmaste dagarna.
Sak nummer två som rullar runt i det kärl jag använder för att hålla min hjärna någorlunda balanserad är just asexualitet. Asexualitet är när man helt saknar en sexdrift. När man inte blir kåt, när man inte ens gillar att ha sex. Den generella uppfattningen är att asexuella människor är människor man ska tycka synd om, eftersom de aldrig får ”njuta av sin sexualitet” och alla de där andra flosklerna som sprids. Låt mig då säga att sex är faktiskt gravt överreklamerat i dagens samhälle. Don’t get me wrong, jag gillar sex. Men sex har tyvärr börjat ta lite nästan mytiska proportioner om man får tro media och medmänniskor. Sex är hemskt trevligt, förbannat skönt och nånting som man kan njuta av i stora drag. Men det är definitivt inte början och slutet av universum! Ignorera gärna alla skvallerblaskor som gärna säljer lösnummer med rubriker modell ”så har du sex som en gud” eller liknande trams, och låt asexuella människor leva sitt liv. Om de inte har nån sexlust, låt dem för allt som är heligt ha den känslan och uppfattningen.
Javisst, som sexuellt aktiv människa kan jag tycka att de kanske missar nåt, men samtidigt känner jag också själv att jag kan förstå dem. Vi bombarderas otroligt mycket med sex idag, och jag har emellanåt själv reagerat på detta genom att helt förlora min aptit för sex. Speciellt i kombination med perioder av dåligt humör och medicinering har min sexualitet helt försvunnit, och jag erkänner villigt att ibland kan den vara hur bräcklig som helst. Låter kanske konstigt när det kommer från nån som skriver snuskblogg, men så är det. Asexualitet är sexualitetens ateism. Man får respektera detta också, helt enkelt.
Sist men inte minst. Jag följer med blandat intresse Johanna Sjödins blogg. Henne upptäckte jag för nån månad sen, och även om jag inte slaviskt läser allt hon skriver brukar jag försöka följa hennes tankar. Hon har starka tankar, starka åsikter och med risk för att låta som en gammal gubbe som pratar om ”dagens ungdom” så tror jag kanske att hennes engagemang just kan tillskrivas hennes relativa ungdom.
Men, oavsett vad jag må tycka eller tänka om hennes skriverier och tankar är jag fylld med en djup respekt och nästan beundran för hennes öppenhet och engagemang i det hon dryftar. Jag är enormt avundsjuk på hennes mod att stoltsera med såväl namn och ansikte i hennes blogg. Jag själv gömmer mig bakom ett påhittat alias och är noga med att skärma bort så mycket som möjligt av min riktiga identitet, vilket ibland får mig att känna mig som en stor fet hycklare. Så kudos till Johanna, som står för det hon säger och säger det hon står för.
