Jag har en mycket god gammal vän. Vi har känt varandra sen höstterminen i gymnasiet och det börjar närma sig 20-årsjubileum för den vänskapen. Vi har gått genom bra och svåra perioder tillsammans, vi har stöttat varandra under olika svåra perioder i respektives liv och trots att vi inte träffas så ofta pga stort avstånd mellan var vi bor är vänskapen ändå lika stark.
Denne vän har haft massiva motgångar när det kommer till att hitta någon att älska. Hen har sökt och sökt och sökt, alltid försökt vara en bra partner och alltid ställt upp på emellanåt orimliga relationer där partnern uppenbarligen har utnyttjat min väns generositet och snällhet lite (eller mycket) för mycket. Förr eller senare har relationen och förhållandet alltid tagit slut. En del förhållanden har varit väldigt kortlivade och intensiva, kanske några veckor eller en månad. Andra förhållanden och relationer har klarat sig lite längre. Väldigt få av relationerna och förhållandena har överlevt ett halvår. Det finns bara ett som jag känner till som klarat sig mer än ett år och det klarade sig i ca tre år om jag inte minns helt fel.
Det är svårt med kärlek ibland. Jag har sett min vän göra många av samma misstag som jag själv gjort, det vanligaste är den klassiska att hen helt går upp i förhållandet och inte bereder plats för sig själv vilket i sin tur gör att kärleken stagnerar och förhållandet dör av syrebrist. Många andra relationer har inletts med människor som kanske inte själva varit helt stabila eller som inte haft några skrupler för att nyttja sitt utseende eller sociala status för att utnyttja min vän.
Som sagt, det är inte enkelt med kärlek. Det tog mig själv flera år att lära mig hur jag fungerar, vad jag behöver och vilka fallgropar jag kan råka ut för. De som läst mina krönikor om några av mina tidigare flickvänner vet detta. Än idag måste jag vakta mig själv så att jag inte gör om gamla misstag, att jag inte börjar ta bort platsen för mig själv och mitt liv ur förhållandet. Jag har utvecklats enormt men brännskadorna kan bestå länge. Jag är glad att jag har ändrat mitt liv till nåt som passar mig och att jag har bra partners, speciellt fina Blanka som hjälper mig att förstå mina egna drifter och tankar.
Men min vän har ingen sån människa och hen har slutit sina tankar helt. Jag har gjort några försök att prata om det några gånger men hen vill inte ge sig in djupare i ämnet – eller så har vi helt enkelt inte tid eller utrymme att tala om det. Då är det inte så lätt att hjälpa eller ge intryck och tankar.
För några veckor sen sa min vän att hen nu ger upp på kärleken. Inget mer aktivt sökande, inget mer passivt sökande. Efter mer än femton år av motgångar, förvirring och frustrationer känner hen nu att det inte längre är “värt” att försöka finna kärlek i sitt liv. Vägen dit är kantad med alldeles för mycket smärta, säger hen. Nu blir det inget mer. Kärleken är inget för hen, säger min vän. Det är ett avslutat kapitel.
Det är inte att min vän säger detta eller har bestämt det som gör mig fundersam och lite orolig. Det är nämligen inte första gången som detta har sagts med nästan exakt dessa ord, utan kanske den tredje. Min vän säger dock att den här gången är annorlunda, att den här gången är på riktigt, den här gången är känslan genuin och inte bara ett tillfälligt försök att rättfärdiga sin egen förvirring.
Nej, det som gör mig orolig är inte att det här inte är första gången. Det som gör mig orolig är om samma mönster kommer att upprepas som tidigare gånger, nämligen att min vän trivs som fisken i vattnet några månader och sedan återgår till samma beteende som innan. Samma ohälsosamma självuppoffringar på kärlekens altare. De tidigare gångerna har nämligen min vän varit som absolut mest sårbar i slutfasen och det är då som hen oftast träffar någon och på nåt vis får en nytändning igen. Den där känslan av “den här gången blir annorlunda” som till sist lockar ut vännen ur sitt känslomässiga celibat. De gånger det hänt tidigare har min vän varit så öppen, så känslig och så sårbar när hen “återvänder till kärleken” eller vad man nu ska kalla det. Hen har inte lärt sig speciellt mycket eller ändrat sina egna förutsättningar eller principer utan kastar bort alla dessa för att än en gång jaga kärleken på orättvisa villkor med människor som inte förvaltar hens stora hjärta på rätt sätt.
Det oroar mig för jag vill inte se min vän sårad igen. Jag tror hellre jag ser att min vän aldrig blir kär igen och lever i nåt slags lycka och harmoni med det än att jag ännu en gång får försöka hjälpa till att plocka upp spillrorna efter hen när ännu en relation faller i bitar pga hens egna uppoffringar, pga märkliga partners, pga dålig personkemi mellan dem eller nån av alla de andra oförklarliga sakerna som gör att relationen rasar sönder. Jag vill inte att min vän faller ner i den enorma bitterhet och cynism som fyller hen efter att kärleken bränner hen ännu en gång.
Jag vill såklart att min vän hittar kärleken men jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa hen med det. Det kräver att min vän ändrar sina vanor, ändrar sitt beteende och mest av allt – ändrar sina principer för hur hen vill uppleva kärleken.
Framtiden får utvisa. Tack för ordet.
Jag har en mycket god gammal vän. Vi har känt varandra sen höstterminen i gymnasiet och det börjar närma sig 20-årsjubileum för den vänskapen. Vi har gått genom bra och...
